Vemod

etelka©svensson

Ett rusande löpande band
sommaren med sitt utslagna hår.
Ett rusande långfärdståg,
stanna till, jag vill se mig om.

Den långa exponeringstiden
och så blott ett minne kvar.

Snart dras isgardiner för våra fönster igen
och vi sluter oss tätt inom våra skal.

Ett rusande långfärdståg
som stannar till vid stationer.
Knopparna hinner knappt blomma
innan höstfrosten biter dem ihjäl.

Signalen har gått.
Solen sänker sig.
Svalor sitter på sträck.
Sandstränders fågelspår,
badstränders varma sand
spolas snart igen.

Tillitens utsatthet

etelka©svensson

De två kropparna ligger orörliga
på den blanka skaren.

Ungdjurens flykt in i skogsdjupet,
en splittrad skara.

Det skrämda djurets minne:
en bössa i skogsbrynet
sedan röster och skall,
skogens galna språng,
men träden likgiltiga
en tyst massa,
likgiltig i sin rakhet,
"se på mig, ropa ut mitt namn"
nej,
inte ens vinden rör vid dem.

Ungdjuret formulerar odjurets bild
odjurets bild mejslar sig in i
ungdjurets hörselgångar
ut i klövarna
förknippas med en smärta
det underlägsnas vapen
som riktar sig mot offret självt,
tillitens grav och otidens vagga.

Sedanefter en ravin
mellan tillit och flykt,
solen på en menlöst blå himmel,
aldrig mer oskuldsfull lek på slätten
bara drömmen om helheten.

Stryker mulen mot snön,
en stänk av solen befläckar skålen,
solen på skaren,
omöjligheten om drömmen,
försöka forcera ravinen.

Reparera tillitens trådar till solen,
himlen, skogen och slätten
men ständigt vid randen av ravinen.

Det skrämda djurets minne;
en varm mule med gryningens andedräkt
tryckt mot hennes panna,
rykande, klibbiga näsborrar,
morgonhälsningen,
att gnugga sig mot moderns sträva päls,
bryta genom höstliga, daggvåta spindelnät.

Gryningen befolkar skogen,
skiljer träd från träd,
gren från gren,
skog från slätt
individ från flock.

Aldrig mer hel.
Tid och otid blandas,
djur och odjur möts.

Ungdjuret får egna ungar,
men aldrig mer hel.

Bär med sig drömmen,
drömmen om helheten som en möjlighet.

Gammal erfarenhet 2

etelka©svensson
Allting rör sig,
och ändå är det stilla
inte ens vinden rör i trädens kronor,
allting rör sig under mina fötter

alla är oberörda
det är bara jag som skälver,
ty allting rör sig under mina fötter,

skenheliga prat rör sig,
tillgjorda ansikten, tillgjorda miner,

jag bad om en stilla stund,
vapenvila, eldupphör,
men de skakar mina rötter,

jag kan ej springa min väg
ty jag är ett ensamt träd

de sade till mig:
slå ut dina grenar,

jag gjorde det och
de gallrade ur dem,
stympad lämnade de mig
och de skakar mina rötter.

Gammal erfarehet

etelka©svensson


Min ensamhet är störst,
jag föddes ensam och vet,
att jag kommer att dö ensam
och däremellan är jag ensam,

jag längtat efter en mörk mansröst
som skulle tagit emot min fallande skugga
men nu är det så,
att allt levande räds fallande saker,

när jag gurglade sött och sprang omkring
med min ungdomliga omedvetna brunst,
då ville mannen åt mig,
när jag kom med mitt begär, med min målmedvetna åtrå,
då slöt han sig, möblerade om i paradiset,
utestängde mig,
jag blev min egen fredlösa skugga,

ormen i helvetet,
dessa två oförenliga rum blev en syntes i mig,
en smärtsam process,

ty, jag ville välja livet,
vilken väg ska jag ta nu

Frågor för vuxna barn

etelka©svensson

Stranden med sönderskuret grus
sköljs över av vågornas välde
sedan blottas sanden igen

vem delar ut livet med hjärtat
som lysande stjärna

vem samlar in medaljerna
när kontraktet löpt ut

vem vrider dagarna till nätter
vem väver sommargobelänger
hur flyter floder så stilla och tyst

floder kan torka ut
det bestämda vilar i det obestämdas hand

döden vilar i livets sköte
medan livet flammar upp
vaggar den som sitt älsklingsbarn
och vill att den ska sova länge och gott

vindarna föder vågorna
vindarna böjer fälten
vindarna bryr sig inte om människan
livet eller döden

regnet lockar fram säden
siseli su siseli su
gro - gro du lilla rågkärna
väx till en kraftig ax
till en kraftig manhaftig ax
men med mjuka fylliga kvinnokinder

det mörka brödet ska bakas
som driver hungern på flykten
du rågkärna ur det obestämda

ni krafter ur denna källa
som kan mätta och föda
men likaväl förgöra
bebor människors hjärtan

det lilla lilla fröet i ett trångt skal
skulle utvecklas till en skimrande pärla

men ack, det blir en granat
en farlig granat
med den obestämdas kraft
när den brister sköljer den bort
fredligt bosatta längs stigen
och ropar: ur vägen
här ska passera en
som ej ber om företräde
som är behäftad med den obestämdas styrka

detta fröet är ett blixtnedslag
klyver, bränner, svärtar,
men se, också föröder sig själv

stranden med sönderskuret grus
sköljs över av vågornas välde
sedan blottas sanden igen

vad bryr sig stora vågor
om våra små bekymmer
om våra små bosättningar

vad angår den enskilda pärlors öden
en skimrande pärla
eller en exploderande kärna

så går vågorna till stranden igen...

Ofrivillig eller frivillig skilsmässa, är det ngn skillnad?

etelka©svensson

När allt har lagt sig,
oron dagen barnen,

när jag har slagit in alla paketen,
när allting är på plats,
julgranen, maten i kylskåpet,

då rasar din frånvaro över mig,
när jag har tänkt på alla,
men utelämnat dig,

Stridsflygplan och småkryp

Stridsflyglplan och småkryp
etelka©svensson
Våren skrattar i dag
mellan björkar och ekar
urbergets hårda kropp solar
tårarna rinner ännu
ur klippans porer

himlen en högblå ögonkropp
med vita rispningar
jorden den mörka pupillen


på dess vårliga hinna sitter vi
fångade i tiden
fångade i nuet
fångade i vita rispningar

rusande fart
dånande svep
en målmedveten
plöjning
nästan en raket

han tittar med skräckfull beundran
längtans avlägsna spjut träffar honom
en hemlig kod
lovande stjärnor, måne och sol
en obegriplig kommunikation
ett frö som ger löfte om kommande vår

tids nog, du lille pojk
att erövra världen
hör du talgoxen
hör du entitan

han sitter stilla
stillsamt betraktande myrorna
myrors irrande språng
binder ögonen
skator flaxar, stora drakar skär himlen
och vill så gärna svepa med jorden

våren skrattar med klingande ljus
med blixtrande silvervit pensel
knopparna glänser med rostrött skimmer
på vita björkars åldrande grenar

vi värmer varandra
framför myrstacken
han pekar mot myrors värld
solen tittar rakt ner

vi kastar en skugga
skrämmer myrorna
med vårt mänskliga andetag

de är fulla av iver
vi är förlamade av solen
att bara sitta stilla
på den varma planken

planken är grå av tystnaden
dess väg från frö till virke
från doftande virke
till en grånande gamling
planken bär inom sig en koncentrard hemlighet


tiden har gått
tiden kommer
tids nog, du hinner att erövra världen
du ska börja här, där små gulgröna tallar
skjuter upp ur urbergets bark
bleka av det hårda liv som stenen bjuder på

hör du talgoxen, hör du entitan
ser du skatan som samlar på grenar
för att bättra på boet
som härjats av vinterns storm

än är han den store piloten, den lille plöjningsmannen
springande i de vita skummande fårorna
bland avlägsna stjärnor måne och sol
än är han gossen i de hemlighetsfulla labyrinterna
som utgör en egen kontinent
en egen planet, ett eget universum
i febril, vårlig aktivitet
efter vinterns långa påtvingade dvala

skuggan vilar över vår ljusa värld
trots solsken och fågelsång
är myror och människor
utsatta på samma gång
för samma oskådliga skugga
som sveper förbi
och är plötsligt borta

vi tar bort vår skugga,
låter myrorna fara
ostörda, oberörda
på myrstackens höga berg.

Erfarenheter

------------------------------
70 och 80-talet
Etelka©svensson

Ju närmare ju varmare ju hetare,
ju närmare ju hetare,
nej, det stämmer inte.

Ju närmare tramp, tramp,
våga bara närmare!
det gjorde jag
och det blev tramp, tramp.

"Vi är så humana,
så civiliserade,
så upplysta,
vi vet vad rasism är,
fy för Sydafrika".

Ju närmare ju hetare
nej, det stämmer inte,
de kylde ner mig,
jag började tvivla på min förmåga.

Att väcka likgiltighet
med ett brinnande hjärta,
man bara följde ordningsföreskrifterna,
tog ut hjärtat, för det bultade
mer än normerna medgav,
satte regulator på dess pumpsystem,
efter det uppför jag mig också likgiltigt,
MEN normenligt, faller inom ramen för reglerna.

Så bidar vi och bygger på de okänsligas demokrati.

De drog mig närmare sig, kramade mig hårt om halsen,
jag kan knappast andas själv längre,
lever av konstgjord andning,
snart rosslar endast respiratorn inom mig.

Månen

etelka©svensson

Att vänta är att spänna sitt hjärta som en båge
lyssna till varje litet ljud
ett motorbrus skär tysta natten
närmar sig - fjärmar sig - hjärtat spricker tyst
sedan börjar vi om från början
motorbrus blandat med tystnadens intervaller,

vem lyser månen för? för ingen, sig själv är den nog
ligg still, ligg still, tygla ditt blod
vad är det som sker inom detta fängelse av kött och hud,
vem döljer sig bakom denna kraft,
du dumma måne, det är inte du,
det är han som ännu ej hemkommen.

Tjugo år senare i samma stad

Minnen från Linköping
etelka©svensson
Alla dessa gator
där minnet plötsligt stannar upp,
lyser upp ett fält
en förmiddag i storstadens springa
inte precis jubelrop

vemodig glädje och smärtsam sorg

du färdas på en redan avverkad stråt
avverkad tid, avverkat rum
egen mark, personlig egendom,
du inkorporerar duvor, skyltfönster,
frimurarhotellets ingång och linje två,
centralstationen nedanför, stadsmissionen ner mot ån
och ditt barn har precis fyllt åtta år

alla dessa gator med trasiga minnen,
sömngångarens promenad på den förlupna tiden,
trolös ända in i döden

påminner sig,
blottar sig,
hägrar, lockar med, förför
och överraskar dig i ett hörn
med den högtidliga skolavslutningen
"sången om sommaren,
ro över viken,"

och sommaren väntade med en stor havande mage

det blev inget av alla dessa havandeskap,
den trolösa tiden...

Linköping på 70-talet etelka©svensson

etelka©svensson
Du sovande stad
du är ett barn
som stupar efter dagens bus

du renas under gryningens timmar,
du är fri från trafik.

Nattens regn sköljt bort fotspåren,
tvättat väggarna, tvättat luften
och sprider frid i sinnen.
Fabriksförbrukade kroppar hämtar sin kraft
ur sommarnattens tystnad.

Att gå mitt på Drottninggatan
cykla kors och tvärs
i gryningens tysta timmar
brutna av måsarnas skrän.

Molnet av kajor bryter upp
sveper in din sovande kropp
i ett nät av flaxande vingar.

Där sover stadens drömmar
vakande över den döendes bädd.

Solen föds fram ur asfaltens horisont
ett gällt skrik lämnar ett litet strype
livet andas av hopp och tillförsikt
"här är jag, ta väl hand om mig"

Tidig morgon på sommaren
i en storstads skreva
ögonen ler av solens strålar.
Din famn är mjuk och len
lindarna doftar som lindblommor skall
i en värld utan trafik,

jag älskar dina morgontimmar
dina sotiga gator
jag stryker mig mot dina väggar
och sjunker ner i din slitna rämna
tar emot min nya dag.

Sång till den havande naturen

etelka©svensson
Fågeln vaktar sina prickiga ägg
de behöver värmen,
de behöver skyddet.

Fågeln ruvar av en instinkt
en naturens befallning
en oskriven lag
en trevande vandring
mot en gryende dag.

Har ej tagit livförsäkring
ruvar bland trånande ögon,
att lämna äggen utan bevakning
är att ge bort det käraste hon har.

Att bära på något som bara spirar
den trygghet är det tryggaste av allt.

Att tära på ägget och få skydd också,
att känna kroppens värme
och ana ljuset utanför.

Ana någonting som just har börjat,
träden knoppas inte i onödan
livet har en mening för naturens barn.

April på 70-talet etelka©svensson

En mörknande himmel vid slutet av dagen
nattfjärilar stöter mot rutan,
därute kretsar fladdermössen på
jakt efter flygande byten
och det är bara i början av april
vid början av livet
en upptinad, uppvärmd senvinterkväll.

Vaknande vind i trädens krona
barnen håller på att somna
vi slätar ut dagen till ett lakan
dagar som inte låter sig slätas,
dagar som inte låter sig mutas
där ligger vi på knotiga skavanker
med natten täcker vi oss.

Än kunde jag urskilja grenar
med tjocknande knoppar
och barr med nållika spetsar

ögonen når ej utanför rutan
till knoppars hemlighet.

Nattfjärilarna fastklamrade
där på den hala isblanka ytan
sökande vårnattens bländande ljus,
den rastlösa dagen tar en paus,
sover ruvande på drömmar
spunna av dagens trådar.

Spindeln i det våta gräset
lagar silvernätet
efter det senaste bytet,
där sitter vi med våra drömmar
stora virkade stjärnor
lappar ihop dagens trasor
och får en förföriskt vacker bild,

trasiga spindelnätsmoln i ring
månen skär sig fram
en hel himmel är på vandring
under mörkrets tysta timmar

den lismande drömmen
efter en förlorad dag

det är en balans
mellan det befintliga
och obefintliga

Den växande dagen tar vid...

Stjärnstoft

Stjärnstoft
© Etelka Svensson

Vi är sommarns ljuva vindar
vi är vinterns isisga andetag
vi är strandens vita klippa
vi är korn i åsars grustag

vi finns i havet
vi finns i marken
vi finns i violens
vanställda kind

vi är maskrosen, som blommar i muren
vi är rötter som spränger asfalten
våra rötter blickar framåt i tiden
medan löven vissnar och faller

vi är i åskan
vi är i blixten
vi är i regnets häftiga skur
vi är det stilla höstregnet i luften
som silar ner över hed och myr

mångfalden i oss är en förutsättning
för liv och mänsklighet

vi är brytningstiders barn
som slits mellan många världar
vi är små partiklar som ingen beaktar
vi är grunden till levande liv

då mänskligheten tar sitt stora kliv
satsar på många små detaljer,
men sätter allt på ett enda kort,
då säger Satan "nästa drag är mitt,
jag tar allt med rubb och stubb"

Tristess från 70-talet

© Etelka Svensson

Det tunga är så tungt
den lätta dagens slag
som slår oss i bojor
vi varken lyfter eller sjunker.

Den multiplicerade tyngdkraften
knyter sitt grepp om oss
orkar intet trotsa
vi är ett trots
ickeanpassningsbara ting.

Det är ett lätt snöfall,
tunna flingor yr,
kan barnen ännu vara lyckliga,
när de tittar ut?

Ingen förhastad rörelse,
småfåglar flyger målmedvetet
till kärven och tillbaka
till tallens topp.

Staden ligger där den alltid legat
småpladdrig, prydlig
och får stå ut med sin tid,
den sväljer dagarna
som dess gator sväljer hjulens spår,
syns intet av gårdagens färd.

Människorna lever i den som förut
dricker sitt eftermiddagskaffe
och väntar på att klockan ska slå fem,
då dagen kanske lättar sitt slag
banden knyts upp
tyglarna lossas,
dörrarna öppnas och stängs igen

familjer återförenas
ensamma får skrubba sig mot apparaten
vrida på knappen, smeka den
låtsas vara lyckliga i den massmediala sinnebilden,

men underligt nog, familjer väljer också apparaten
och planerar hela dagen hur de ska kela med den i kväll

dagen faller ner med en lätthet,
utplånar sig själv som ett varv kring ett hjul,
det är bara att låta varven fullbordas.

Dagen tynger aldrig för länge,
bär inte på onödigt resgod,
ta med det ofullbordade
som håller dig fången
förfärdiga det och börja med nya ting


eller borde dagens slut utgöra en tröskel
en gräns att överskridas,
och deklarera allt förtullningspliktigt,
otillåtet resgods må beslagtas,

men av vem - av vilken gudomlig myndighet?

Jag som ännu inte avskaffat mig,
är besatt av tanken att bryta mig ur
denna programmerade värld,

mitt hjärta springer som ett oroligt djur
spänner öronsnäckorna för att lyssna till bruset
i det egna kretsloppet,

och jag blir vansinnig i denna ensamma värld,
måste jag utvecklas och anpassa mig?

Hotet

© Etelka Svensson

Hammarslag, bränt gräs
nygrävda trädgårdstäppor
upptrampade halvtorra stigar
ungar ihop i en stor klump
dagens lekar stupar i sena kvällar

hör du,
hur människor börjar skratta
trots vårens sinande skafferi
de har sett tecken som lovar ny skörd

de har hört fåglarna återkomma
de tror på en ny höst
med fruktträden dignande under gulröda äpplen

de tror på lätta cirrusmoln
och mörk dyblöt sommarhimmel
fallande ner över törstiga fält

de har hört skuggan i hörnet
de sår dock sin blivande skörd
de håller spjärn mot det ogripbara
namnlösa hotet,

livet har alltid varit skört.

Vart hän?

Jag är en tveksam vägfarare
vet icke vad väderstrecken döljer
beundrar de höga topparna
och längtar efter att få erövra dem

men inte i dag
väntar till morgondagen kanske
de lyser i mina ögon som fjärran hägring
jag gömmer dem som en dröm i mitt hjärta
och bär med mig slättens vaksamma erfarenhet

den brer ut sig som en vakande hund
ögonen klara åt alla håll
fri för vinden, fri för natten,
fri för solens brännande explosion

jag är den icketrygga individen
jag är människan som kommit till jorden
från en främmande planet
icke hemvan vid skogens livfulla ensamhet

i denna måste jag växa in
för att sedan sudda ut minnenas toppar och djup
kratta ut de gömda höjderna
och bereda marken för en stillsam skörd

dess pris är strid
men dess lön är frid

tveksamheten är en tärande börda,
den gör dagen till natt ibland
den får mig dock att varligt betrakta
solen som droppar guld i min hand

jag går med tveksamheten i mitt hjärta
en gång skall jag gömma mig bakom solens spel
då blir jag åter den trygga individen
som en gång för länge sen
längtade mig het till jordens ensamhet

då kommer jag att plocka blåa musslor
med spruckna skal
den blanka bleka pärlemoren innesluten
som ett tecken
på utkristalliserat kval.