Sång till den havande naturen

etelka©svensson
Fågeln vaktar sina prickiga ägg
de behöver värmen,
de behöver skyddet.

Fågeln ruvar av en instinkt
en naturens befallning
en oskriven lag
en trevande vandring
mot en gryende dag.

Har ej tagit livförsäkring
ruvar bland trånande ögon,
att lämna äggen utan bevakning
är att ge bort det käraste hon har.

Att bära på något som bara spirar
den trygghet är det tryggaste av allt.

Att tära på ägget och få skydd också,
att känna kroppens värme
och ana ljuset utanför.

Ana någonting som just har börjat,
träden knoppas inte i onödan
livet har en mening för naturens barn.

April på 70-talet etelka©svensson

En mörknande himmel vid slutet av dagen
nattfjärilar stöter mot rutan,
därute kretsar fladdermössen på
jakt efter flygande byten
och det är bara i början av april
vid början av livet
en upptinad, uppvärmd senvinterkväll.

Vaknande vind i trädens krona
barnen håller på att somna
vi slätar ut dagen till ett lakan
dagar som inte låter sig slätas,
dagar som inte låter sig mutas
där ligger vi på knotiga skavanker
med natten täcker vi oss.

Än kunde jag urskilja grenar
med tjocknande knoppar
och barr med nållika spetsar

ögonen når ej utanför rutan
till knoppars hemlighet.

Nattfjärilarna fastklamrade
där på den hala isblanka ytan
sökande vårnattens bländande ljus,
den rastlösa dagen tar en paus,
sover ruvande på drömmar
spunna av dagens trådar.

Spindeln i det våta gräset
lagar silvernätet
efter det senaste bytet,
där sitter vi med våra drömmar
stora virkade stjärnor
lappar ihop dagens trasor
och får en förföriskt vacker bild,

trasiga spindelnätsmoln i ring
månen skär sig fram
en hel himmel är på vandring
under mörkrets tysta timmar

den lismande drömmen
efter en förlorad dag

det är en balans
mellan det befintliga
och obefintliga

Den växande dagen tar vid...

Stjärnstoft

Stjärnstoft
© Etelka Svensson

Vi är sommarns ljuva vindar
vi är vinterns isisga andetag
vi är strandens vita klippa
vi är korn i åsars grustag

vi finns i havet
vi finns i marken
vi finns i violens
vanställda kind

vi är maskrosen, som blommar i muren
vi är rötter som spränger asfalten
våra rötter blickar framåt i tiden
medan löven vissnar och faller

vi är i åskan
vi är i blixten
vi är i regnets häftiga skur
vi är det stilla höstregnet i luften
som silar ner över hed och myr

mångfalden i oss är en förutsättning
för liv och mänsklighet

vi är brytningstiders barn
som slits mellan många världar
vi är små partiklar som ingen beaktar
vi är grunden till levande liv

då mänskligheten tar sitt stora kliv
satsar på många små detaljer,
men sätter allt på ett enda kort,
då säger Satan "nästa drag är mitt,
jag tar allt med rubb och stubb"

Tristess från 70-talet

© Etelka Svensson

Det tunga är så tungt
den lätta dagens slag
som slår oss i bojor
vi varken lyfter eller sjunker.

Den multiplicerade tyngdkraften
knyter sitt grepp om oss
orkar intet trotsa
vi är ett trots
ickeanpassningsbara ting.

Det är ett lätt snöfall,
tunna flingor yr,
kan barnen ännu vara lyckliga,
när de tittar ut?

Ingen förhastad rörelse,
småfåglar flyger målmedvetet
till kärven och tillbaka
till tallens topp.

Staden ligger där den alltid legat
småpladdrig, prydlig
och får stå ut med sin tid,
den sväljer dagarna
som dess gator sväljer hjulens spår,
syns intet av gårdagens färd.

Människorna lever i den som förut
dricker sitt eftermiddagskaffe
och väntar på att klockan ska slå fem,
då dagen kanske lättar sitt slag
banden knyts upp
tyglarna lossas,
dörrarna öppnas och stängs igen

familjer återförenas
ensamma får skrubba sig mot apparaten
vrida på knappen, smeka den
låtsas vara lyckliga i den massmediala sinnebilden,

men underligt nog, familjer väljer också apparaten
och planerar hela dagen hur de ska kela med den i kväll

dagen faller ner med en lätthet,
utplånar sig själv som ett varv kring ett hjul,
det är bara att låta varven fullbordas.

Dagen tynger aldrig för länge,
bär inte på onödigt resgod,
ta med det ofullbordade
som håller dig fången
förfärdiga det och börja med nya ting


eller borde dagens slut utgöra en tröskel
en gräns att överskridas,
och deklarera allt förtullningspliktigt,
otillåtet resgods må beslagtas,

men av vem - av vilken gudomlig myndighet?

Jag som ännu inte avskaffat mig,
är besatt av tanken att bryta mig ur
denna programmerade värld,

mitt hjärta springer som ett oroligt djur
spänner öronsnäckorna för att lyssna till bruset
i det egna kretsloppet,

och jag blir vansinnig i denna ensamma värld,
måste jag utvecklas och anpassa mig?

Hotet

© Etelka Svensson

Hammarslag, bränt gräs
nygrävda trädgårdstäppor
upptrampade halvtorra stigar
ungar ihop i en stor klump
dagens lekar stupar i sena kvällar

hör du,
hur människor börjar skratta
trots vårens sinande skafferi
de har sett tecken som lovar ny skörd

de har hört fåglarna återkomma
de tror på en ny höst
med fruktträden dignande under gulröda äpplen

de tror på lätta cirrusmoln
och mörk dyblöt sommarhimmel
fallande ner över törstiga fält

de har hört skuggan i hörnet
de sår dock sin blivande skörd
de håller spjärn mot det ogripbara
namnlösa hotet,

livet har alltid varit skört.

Vart hän?

Jag är en tveksam vägfarare
vet icke vad väderstrecken döljer
beundrar de höga topparna
och längtar efter att få erövra dem

men inte i dag
väntar till morgondagen kanske
de lyser i mina ögon som fjärran hägring
jag gömmer dem som en dröm i mitt hjärta
och bär med mig slättens vaksamma erfarenhet

den brer ut sig som en vakande hund
ögonen klara åt alla håll
fri för vinden, fri för natten,
fri för solens brännande explosion

jag är den icketrygga individen
jag är människan som kommit till jorden
från en främmande planet
icke hemvan vid skogens livfulla ensamhet

i denna måste jag växa in
för att sedan sudda ut minnenas toppar och djup
kratta ut de gömda höjderna
och bereda marken för en stillsam skörd

dess pris är strid
men dess lön är frid

tveksamheten är en tärande börda,
den gör dagen till natt ibland
den får mig dock att varligt betrakta
solen som droppar guld i min hand

jag går med tveksamheten i mitt hjärta
en gång skall jag gömma mig bakom solens spel
då blir jag åter den trygga individen
som en gång för länge sen
längtade mig het till jordens ensamhet

då kommer jag att plocka blåa musslor
med spruckna skal
den blanka bleka pärlemoren innesluten
som ett tecken
på utkristalliserat kval.