Vart hän?

Jag är en tveksam vägfarare
vet icke vad väderstrecken döljer
beundrar de höga topparna
och längtar efter att få erövra dem

men inte i dag
väntar till morgondagen kanske
de lyser i mina ögon som fjärran hägring
jag gömmer dem som en dröm i mitt hjärta
och bär med mig slättens vaksamma erfarenhet

den brer ut sig som en vakande hund
ögonen klara åt alla håll
fri för vinden, fri för natten,
fri för solens brännande explosion

jag är den icketrygga individen
jag är människan som kommit till jorden
från en främmande planet
icke hemvan vid skogens livfulla ensamhet

i denna måste jag växa in
för att sedan sudda ut minnenas toppar och djup
kratta ut de gömda höjderna
och bereda marken för en stillsam skörd

dess pris är strid
men dess lön är frid

tveksamheten är en tärande börda,
den gör dagen till natt ibland
den får mig dock att varligt betrakta
solen som droppar guld i min hand

jag går med tveksamheten i mitt hjärta
en gång skall jag gömma mig bakom solens spel
då blir jag åter den trygga individen
som en gång för länge sen
längtade mig het till jordens ensamhet

då kommer jag att plocka blåa musslor
med spruckna skal
den blanka bleka pärlemoren innesluten
som ett tecken
på utkristalliserat kval.