etelka©svensson
Min ensamhet är störst,
jag föddes ensam och vet,
att jag kommer att dö ensam
och däremellan är jag ensam,
jag längtat efter en mörk mansröst
som skulle tagit emot min fallande skugga
men nu är det så,
att allt levande räds fallande saker,
när jag gurglade sött och sprang omkring
med min ungdomliga omedvetna brunst,
då ville mannen åt mig,
när jag kom med mitt begär, med min målmedvetna åtrå,
då slöt han sig, möblerade om i paradiset,
utestängde mig,
jag blev min egen fredlösa skugga,
ormen i helvetet,
dessa två oförenliga rum blev en syntes i mig,
en smärtsam process,
ty, jag ville välja livet,
vilken väg ska jag ta nu
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar