Tillitens utsatthet

etelka©svensson

De två kropparna ligger orörliga
på den blanka skaren.

Ungdjurens flykt in i skogsdjupet,
en splittrad skara.

Det skrämda djurets minne:
en bössa i skogsbrynet
sedan röster och skall,
skogens galna språng,
men träden likgiltiga
en tyst massa,
likgiltig i sin rakhet,
"se på mig, ropa ut mitt namn"
nej,
inte ens vinden rör vid dem.

Ungdjuret formulerar odjurets bild
odjurets bild mejslar sig in i
ungdjurets hörselgångar
ut i klövarna
förknippas med en smärta
det underlägsnas vapen
som riktar sig mot offret självt,
tillitens grav och otidens vagga.

Sedanefter en ravin
mellan tillit och flykt,
solen på en menlöst blå himmel,
aldrig mer oskuldsfull lek på slätten
bara drömmen om helheten.

Stryker mulen mot snön,
en stänk av solen befläckar skålen,
solen på skaren,
omöjligheten om drömmen,
försöka forcera ravinen.

Reparera tillitens trådar till solen,
himlen, skogen och slätten
men ständigt vid randen av ravinen.

Det skrämda djurets minne;
en varm mule med gryningens andedräkt
tryckt mot hennes panna,
rykande, klibbiga näsborrar,
morgonhälsningen,
att gnugga sig mot moderns sträva päls,
bryta genom höstliga, daggvåta spindelnät.

Gryningen befolkar skogen,
skiljer träd från träd,
gren från gren,
skog från slätt
individ från flock.

Aldrig mer hel.
Tid och otid blandas,
djur och odjur möts.

Ungdjuret får egna ungar,
men aldrig mer hel.

Bär med sig drömmen,
drömmen om helheten som en möjlighet.