Tristess från 70-talet

© Etelka Svensson

Det tunga är så tungt
den lätta dagens slag
som slår oss i bojor
vi varken lyfter eller sjunker.

Den multiplicerade tyngdkraften
knyter sitt grepp om oss
orkar intet trotsa
vi är ett trots
ickeanpassningsbara ting.

Det är ett lätt snöfall,
tunna flingor yr,
kan barnen ännu vara lyckliga,
när de tittar ut?

Ingen förhastad rörelse,
småfåglar flyger målmedvetet
till kärven och tillbaka
till tallens topp.

Staden ligger där den alltid legat
småpladdrig, prydlig
och får stå ut med sin tid,
den sväljer dagarna
som dess gator sväljer hjulens spår,
syns intet av gårdagens färd.

Människorna lever i den som förut
dricker sitt eftermiddagskaffe
och väntar på att klockan ska slå fem,
då dagen kanske lättar sitt slag
banden knyts upp
tyglarna lossas,
dörrarna öppnas och stängs igen

familjer återförenas
ensamma får skrubba sig mot apparaten
vrida på knappen, smeka den
låtsas vara lyckliga i den massmediala sinnebilden,

men underligt nog, familjer väljer också apparaten
och planerar hela dagen hur de ska kela med den i kväll

dagen faller ner med en lätthet,
utplånar sig själv som ett varv kring ett hjul,
det är bara att låta varven fullbordas.

Dagen tynger aldrig för länge,
bär inte på onödigt resgod,
ta med det ofullbordade
som håller dig fången
förfärdiga det och börja med nya ting


eller borde dagens slut utgöra en tröskel
en gräns att överskridas,
och deklarera allt förtullningspliktigt,
otillåtet resgods må beslagtas,

men av vem - av vilken gudomlig myndighet?

Jag som ännu inte avskaffat mig,
är besatt av tanken att bryta mig ur
denna programmerade värld,

mitt hjärta springer som ett oroligt djur
spänner öronsnäckorna för att lyssna till bruset
i det egna kretsloppet,

och jag blir vansinnig i denna ensamma värld,
måste jag utvecklas och anpassa mig?