Vemod

etelka©svensson

Ett rusande löpande band
sommaren med sitt utslagna hår.
Ett rusande långfärdståg,
stanna till, jag vill se mig om.

Den långa exponeringstiden
och så blott ett minne kvar.

Snart dras isgardiner för våra fönster igen
och vi sluter oss tätt inom våra skal.

Ett rusande långfärdståg
som stannar till vid stationer.
Knopparna hinner knappt blomma
innan höstfrosten biter dem ihjäl.

Signalen har gått.
Solen sänker sig.
Svalor sitter på sträck.
Sandstränders fågelspår,
badstränders varma sand
spolas snart igen.

Tillitens utsatthet

etelka©svensson

De två kropparna ligger orörliga
på den blanka skaren.

Ungdjurens flykt in i skogsdjupet,
en splittrad skara.

Det skrämda djurets minne:
en bössa i skogsbrynet
sedan röster och skall,
skogens galna språng,
men träden likgiltiga
en tyst massa,
likgiltig i sin rakhet,
"se på mig, ropa ut mitt namn"
nej,
inte ens vinden rör vid dem.

Ungdjuret formulerar odjurets bild
odjurets bild mejslar sig in i
ungdjurets hörselgångar
ut i klövarna
förknippas med en smärta
det underlägsnas vapen
som riktar sig mot offret självt,
tillitens grav och otidens vagga.

Sedanefter en ravin
mellan tillit och flykt,
solen på en menlöst blå himmel,
aldrig mer oskuldsfull lek på slätten
bara drömmen om helheten.

Stryker mulen mot snön,
en stänk av solen befläckar skålen,
solen på skaren,
omöjligheten om drömmen,
försöka forcera ravinen.

Reparera tillitens trådar till solen,
himlen, skogen och slätten
men ständigt vid randen av ravinen.

Det skrämda djurets minne;
en varm mule med gryningens andedräkt
tryckt mot hennes panna,
rykande, klibbiga näsborrar,
morgonhälsningen,
att gnugga sig mot moderns sträva päls,
bryta genom höstliga, daggvåta spindelnät.

Gryningen befolkar skogen,
skiljer träd från träd,
gren från gren,
skog från slätt
individ från flock.

Aldrig mer hel.
Tid och otid blandas,
djur och odjur möts.

Ungdjuret får egna ungar,
men aldrig mer hel.

Bär med sig drömmen,
drömmen om helheten som en möjlighet.

Gammal erfarenhet 2

etelka©svensson
Allting rör sig,
och ändå är det stilla
inte ens vinden rör i trädens kronor,
allting rör sig under mina fötter

alla är oberörda
det är bara jag som skälver,
ty allting rör sig under mina fötter,

skenheliga prat rör sig,
tillgjorda ansikten, tillgjorda miner,

jag bad om en stilla stund,
vapenvila, eldupphör,
men de skakar mina rötter,

jag kan ej springa min väg
ty jag är ett ensamt träd

de sade till mig:
slå ut dina grenar,

jag gjorde det och
de gallrade ur dem,
stympad lämnade de mig
och de skakar mina rötter.

Gammal erfarehet

etelka©svensson


Min ensamhet är störst,
jag föddes ensam och vet,
att jag kommer att dö ensam
och däremellan är jag ensam,

jag längtat efter en mörk mansröst
som skulle tagit emot min fallande skugga
men nu är det så,
att allt levande räds fallande saker,

när jag gurglade sött och sprang omkring
med min ungdomliga omedvetna brunst,
då ville mannen åt mig,
när jag kom med mitt begär, med min målmedvetna åtrå,
då slöt han sig, möblerade om i paradiset,
utestängde mig,
jag blev min egen fredlösa skugga,

ormen i helvetet,
dessa två oförenliga rum blev en syntes i mig,
en smärtsam process,

ty, jag ville välja livet,
vilken väg ska jag ta nu

Frågor för vuxna barn

etelka©svensson

Stranden med sönderskuret grus
sköljs över av vågornas välde
sedan blottas sanden igen

vem delar ut livet med hjärtat
som lysande stjärna

vem samlar in medaljerna
när kontraktet löpt ut

vem vrider dagarna till nätter
vem väver sommargobelänger
hur flyter floder så stilla och tyst

floder kan torka ut
det bestämda vilar i det obestämdas hand

döden vilar i livets sköte
medan livet flammar upp
vaggar den som sitt älsklingsbarn
och vill att den ska sova länge och gott

vindarna föder vågorna
vindarna böjer fälten
vindarna bryr sig inte om människan
livet eller döden

regnet lockar fram säden
siseli su siseli su
gro - gro du lilla rågkärna
väx till en kraftig ax
till en kraftig manhaftig ax
men med mjuka fylliga kvinnokinder

det mörka brödet ska bakas
som driver hungern på flykten
du rågkärna ur det obestämda

ni krafter ur denna källa
som kan mätta och föda
men likaväl förgöra
bebor människors hjärtan

det lilla lilla fröet i ett trångt skal
skulle utvecklas till en skimrande pärla

men ack, det blir en granat
en farlig granat
med den obestämdas kraft
när den brister sköljer den bort
fredligt bosatta längs stigen
och ropar: ur vägen
här ska passera en
som ej ber om företräde
som är behäftad med den obestämdas styrka

detta fröet är ett blixtnedslag
klyver, bränner, svärtar,
men se, också föröder sig själv

stranden med sönderskuret grus
sköljs över av vågornas välde
sedan blottas sanden igen

vad bryr sig stora vågor
om våra små bekymmer
om våra små bosättningar

vad angår den enskilda pärlors öden
en skimrande pärla
eller en exploderande kärna

så går vågorna till stranden igen...

Ofrivillig eller frivillig skilsmässa, är det ngn skillnad?

etelka©svensson

När allt har lagt sig,
oron dagen barnen,

när jag har slagit in alla paketen,
när allting är på plats,
julgranen, maten i kylskåpet,

då rasar din frånvaro över mig,
när jag har tänkt på alla,
men utelämnat dig,

Stridsflygplan och småkryp

Stridsflyglplan och småkryp
etelka©svensson
Våren skrattar i dag
mellan björkar och ekar
urbergets hårda kropp solar
tårarna rinner ännu
ur klippans porer

himlen en högblå ögonkropp
med vita rispningar
jorden den mörka pupillen


på dess vårliga hinna sitter vi
fångade i tiden
fångade i nuet
fångade i vita rispningar

rusande fart
dånande svep
en målmedveten
plöjning
nästan en raket

han tittar med skräckfull beundran
längtans avlägsna spjut träffar honom
en hemlig kod
lovande stjärnor, måne och sol
en obegriplig kommunikation
ett frö som ger löfte om kommande vår

tids nog, du lille pojk
att erövra världen
hör du talgoxen
hör du entitan

han sitter stilla
stillsamt betraktande myrorna
myrors irrande språng
binder ögonen
skator flaxar, stora drakar skär himlen
och vill så gärna svepa med jorden

våren skrattar med klingande ljus
med blixtrande silvervit pensel
knopparna glänser med rostrött skimmer
på vita björkars åldrande grenar

vi värmer varandra
framför myrstacken
han pekar mot myrors värld
solen tittar rakt ner

vi kastar en skugga
skrämmer myrorna
med vårt mänskliga andetag

de är fulla av iver
vi är förlamade av solen
att bara sitta stilla
på den varma planken

planken är grå av tystnaden
dess väg från frö till virke
från doftande virke
till en grånande gamling
planken bär inom sig en koncentrard hemlighet


tiden har gått
tiden kommer
tids nog, du hinner att erövra världen
du ska börja här, där små gulgröna tallar
skjuter upp ur urbergets bark
bleka av det hårda liv som stenen bjuder på

hör du talgoxen, hör du entitan
ser du skatan som samlar på grenar
för att bättra på boet
som härjats av vinterns storm

än är han den store piloten, den lille plöjningsmannen
springande i de vita skummande fårorna
bland avlägsna stjärnor måne och sol
än är han gossen i de hemlighetsfulla labyrinterna
som utgör en egen kontinent
en egen planet, ett eget universum
i febril, vårlig aktivitet
efter vinterns långa påtvingade dvala

skuggan vilar över vår ljusa värld
trots solsken och fågelsång
är myror och människor
utsatta på samma gång
för samma oskådliga skugga
som sveper förbi
och är plötsligt borta

vi tar bort vår skugga,
låter myrorna fara
ostörda, oberörda
på myrstackens höga berg.